orsak

Jag rensade bort allt i bloggen.

Utan att tveka, utan veta om jag skrivit något som jag kanske egentligen vill minnas eller kanske vill läsa vid ett senare tillfälle. Impulsen skrek åt mig att radera. Bort med skiten. Typ. Så jag gjorde det. Hej då bah.

 

Och varför jag ens har en blogg, det vet jag inte. Det är ju inte som att jag är speciellt aktiv här.

Men ibland faller andan på och tankarna vill rusa ut genom fingertopparna. Då finns i alla fall möjligheten till det.

Kanske bara är jag som intalar mig själv det här också. Jaja, whatever.

Har svårt att tro att någon kommer läsa. Det spelar liksom ingen roll.

Skriver inte för någon annan än mig själv ändå.

 

En sak jag funderat mycket på den senaste tiden är över hur mycket förståelse och tålamod jag har med människor i mitt liv. Med deras problem och känslomässiga ryggsäckar. Deras invecklade livs- och vardagssituationer.

Jag liksom F Ö R S T Å R dem. Jag F Ö R S T Å R  att det inte alltid är så lätt.

Jag F A T T A R att det är svårt ibland och jag respekterar det. Ger space och står kvar där på samma ruta och väntar tills människan ifråga är redo att ha med mig på sin spelplan igen. Alla tar och behöver olika långa pauser. Vissa behöver en axel att luta sig mot, eller en hand att hålla i, hela tiden, hela vägen. Då är jag också där, så mycket jag bara kan. För jag F A T T A R grejen. Jag har varit där jag med. Överallt och tusen gånger om.

 

Men om vi vänder på det, då är det fan inte många som står ut med mig och mitt. Eller förstår, respekterar eller vad man nu vill kalla det. På mig ställs helt andra slags krav. Varför? Varför i hela helvetet då?

Om jag förstår, respekterar och kan ha tålamod med eran skit så borde väl ni kunna ha detsamma för mig och mitt? Vad jag vet så har jag då fan kämpat mer än typ alla er för att ens leva.

För att Överleva. Att Andas. Att ens Vakna.

Jag kämpar med saker dagligen som många av er inte ens skulle klara en timme med.

Det här handlar inte om att jag försöker skylla ifrån mig på mina diagnoser eller på hur mitt liv har sett ut fram till nu. Det är bara F A K T A att det ÄR skillnad. Att vi alla har olika förutsättningar, förmågor, svagheter och begränsningar. Men det betyder inte att vi inte förtjänar samma respekt, värme, tålamod och kärlek.

Framför allt så handlar det här om min framtid. Mitt liv idag och i morgon. Vi har till stor del helt olika verkligheter, mina vänner/bekant och jag. Det gör mig dock både ledsen och förbannad att det är så många som inte har tålamod, överseende, respekt eller whatever för att stå ut med mig och mitt. Jag kämpar och slåss själv.

Det finns ingen annan väg att gå. Ingen kan dra mitt lass, men jag vill gärna ha någon att gråta ut hos ibland jag med. Eller någon att få en upplyftande käftsmäll av så att man kommer tillbaka ut på banan igen. Mina ryggsäckar är fulla med skit och med tunga minnen från diverse helvetesstormar. Och jag kommer gå igenom dom igen och igen och igen hur ogärna jag än vill.Men, jag kommer alltid över de där bergen av ångest, röster i skallen, sorg, tomhet och shit. ALLTID. För jag är en kämpe, jag ger mig inte även om jag vissa dagar kan längta efter döden.

Så jag fattar inte vad fan problemet är egentligen. Ni kan prata så jävla mycket OM mig och KRING mig. Men MED eller TILL mig.. ? Näe, då är ni inte lika kaxiga eller vältaliga.

Ni verkar gärna kunna gotta er i min olycka, spotta och se ner på mig bakom min rygg när jag tar kampen mot helvetesstormarna som väller över mig. I ansiktet får jag en plastig fasad och några sönderskavda, utnötta ursäkter och bortförklaringar.

Överlag handlar nog det här om kärlek. Eller ja, snarare kanske bristen på kärlek?

Det jag försöker säga är väl att jag också förtjänar av er det jag ger er.

Ni vet ju att jag alltid kommer tillbaka efter en period av intensiv kamp i ett brännande mörker.

Nu menar jag inte att alla mina vänner och bekanta är skit. Absolut I N T E . 

Jag är så oerhört tacksam för all äkta kärlek, alla de starka vänskaper och den varma, stärkande tryggheten ni ger mig. Och ni vet vilka ni är.

Likväl som att ni andra vet vilka ni är. Jag är så trött på att ta eran skit när ni inte kan ta min.

 

Jag har sett igenom många av era falska murar av ord och foliekärlek. Jag har låtit er gå utan att ens bry mig eller att vända mig om och se tillbaka. Och det vet jag att ni aldrig trodde att jag skulle klara av. Vilket ni utnyttjat i så många jävla år. Ni trodde aldrig att den här borderlinebruden skulle klara av att låta relationer rinna ut i sanden, låta dem tyna bort och lägga alla bollar i era händer, på era jävla planhalvor. Men tji fick ni.

Jag klarar allt. Så fuck you!

 

En sak som fått många av er att ta avstånd eller att helt lämna mig var när min bästa vän, min själsfrände och "syster" förlorade kampen mot cancern och dog i oktober.

Det är något som jag aldrig kommer att glömma. Det är i mina ögon oförlåtligt.

 

 

Lois, jag saknar dig varje dag. I varje jävla andetag.

Men jag ska leva. Jag ska leva så mycket och stort jag bara kan. För dig, för oss.

Jag ska försöka göra allt vi pratade och drömde om.

För allt du gav mig. För allt du gjort mig till.

Det är ingen hemlighet att jag inte skulle vara i livet om det inte vore för dig.

Du räddade mig. Du öppnade mina ögon. Men framförallt så öppnade du mitt trasiga, sönderslitna hjärta.

Du gav mig hopp och en längtan om lycka, kärlek och en framtid i färg, fylld med skratt.

Jag är dig evigt tacksam. Jag älskar dig mer än ord någonsin kommer kunna beskriva.

Och jag saknar dig, helvete vad jag saknar dig.

 

 

ordbajseri. oh yes.

 

--

 

Jag fattar inte heller hur folk kan leka med andras känslor..

Att låtsas leta kärlek, slänga sig med fina och stora ord. Ge falska förhoppningar när dom egentligen bara vill få kuken sugen eller fittan slickad. Väx upp och behandla folk med respekt för i helvete.